Vad har litteraturen för syfte?
Frågan är provokativ. Litteratur kanske inte behöver försvaras. Lika lite som kärleken eller döden behöver motiveras. Kanske är felet med frågan att den eftersträvar ett svar som inte finns. Att jakten på svaret tränger undan det väsentliga: Samtalet!
Det lästes böcker redan på 1600-talet: reseskildringar, praktiska handböcker, moraliska vägledningar, religiösa skrifter, tjuvromaner och tidningar. Även Rabelais böcker om Gargantua, Cervantes Don Quixote och Swifts Gullivers resor. Men på 1720-talet började en ny genre ta form. Romanen som inte handlade om hjältar, ädlingar eller galningar, utan om vanligt folk som liknade läsaren själv. Ordet realism kom i bruk först hundra år senare men det var inte realismen som var det banbrytande för den nya romanen, utan vardagligheten och intimiteten.
Tidigare litteratur hade varit inriktad på det generella, det som var lika för alla. Nu började författarna leva ut sin individualitet, som också ledde till en personlig stil. Romanen tog inte död på de andra litterära formerna. 1700-talet blev tvärt om sökandet och upptäckternas tidevarv. Diderot, D’Alembert och även Voltaire, strävade efter att samla allt vetande i den stora encyklopedin. Fokus låg bortom formen, eller kanske man kan säga att ämnet sökte sin form. Filosofin, vetenskapen och författaren gick hand i hand, ofta i samma person. Att förklara världen var det underliggande och som Rut Halldén skriver: “Från och med denna tid är den västerländska romanen ett sällsamt svårbestämt allkonstverk, som likt en väldig organism tycks välla över alla bräddar. Den flyter ut, den tar sig ständigt nya friheter … och följer sin epok som i en backspegel. Karakteristiskt för de bästa romanerna från de två senaste århundradena är att de sällan kan få godkänt som ’formellt perfekta’ … Formfulländning är helt enkelt ett begrepp som inte är giltigt inom romankonsten.”
I 1700-talets England var det kvinnor ur de högre stånden och medelklassen som läste. Men också tjänstefolk. Bland tjänarna var könsuppdelningen inte lika markant. Män och kvinnor läste ungefär lika mycket. Bland författarna intog kvinnorna en ledande plats (vilken osynliggjordes under 1800-talet). I romanen kunde några författare även gestalta obildat folk med känslor, begåvning och moral och eftersom kvinnorna var de mest entusiastiska läsarna “krävde de kanske, mer eller mindre indirekt, att få läsa om kvinnor som inte var idioter.” (Halldén)
Den skönlitterära gestaltningen har sin roll vid sidan av poesi, sakprosa, essä, barn- och ungdomslitteratur, översättning, litteraturkritik och litteraturanalys. Alla dessa former påverkas av den tid de lever i. Men inget verk lever i ett vakuum. De behöver komma in i samtalet, dialogen och det offentliga rummet. In i “Litteraturens hus”.
Det mångkulturella perspektivet i litteraturen, är lika väsentligt idag, som tjänstefolk och kvinnors i romanens barndom. Kulturer berikar varandra och litteraturen kan synliggöra både skeenden och individer och därmed ge läsarna både insikter och självinsikter.
Även tekniken påverkar litteraturen. Inte bara sättet att läsa, utan också författarens sätt att skriva. I en värld där allt går snabbare, där vi förväntas växla från det ena till det andra med omedelbar verkan, behöver litteraturen sitt “hus”. Ett medvetande om de förutsättningar en litterär tillvaro kräver.
Bland de tidiga romanerna hade brevromanen en särskild ställning. Ofta fiktiva brevväxlingar där dialogen kunde blomstra. Där det ena påståendet inte nödvändigtvis tog ut det andra, utan snarare kompletterade och fördjupade förståelsen. Dialogen stod högt. En dialog utan tanke på att vinna poänger eller lönsamhet.
Låt oss därför, med gemensamma ansträngningar, göra Litteraturens hus i Dalarna till ett “rum” för samtal om litteraturen, dess former och utveckling.